Underkänt som morsa

Ja, skulle man få betyg i att vara mamma skulle jag på provet "nattning" få IG. Jag blir galen när barnen krånglar vid nattningen. Ikväll har två, lite större barn varit änglar. En, lite mindre, har inte varit så änglalik direkt. Denna lilla individ har blivit klappad på huvudet, sjungd för, tillsagd å det bestämdaste, skriken åt, jag har legat brevid, jag har suttit brevid... Facit? Han är fortfarande vaken, uppe och sjukt pigg!

Två andra små stackare fick sagan accompagnerad av skrik och gap från rummet intill. När gapandet slutade kom minstingen istället in till som dom stora barnen och störde. Mamman valde att ignorera i hopp om att han skulle ge sig. Det hände inte. Mini gick ut i lekrummet och började leka. Jag lyckas gosa med största och sjunga en sång så han somnar. Förflyttar mig till Mellan. Då vill Mini ha sällskap. Försöker blänga på honom och samtidigt som jag med lenaste mammarösten sjunger Blinka Lilla Stjärna få honom att förstå att han måste lämna rummet. Han vägrar förstå utan börjar istället riva ut Mellans gosedjur. Mamman ger liksom upp. Sjunger, klappar och killar mellantösen tills hon sover. Hör hur Mini stökar omkring i huset under tiden, men skiter ärligt talat i det.
Sitter nu och vaktar på att dörren till rummet inte ska öppnas nåt mer ikväll utan att han ska inse att typ alla sover och kanske somna han också. MEn just nu verkar det som ett uppdrag för Tom Cruise. Mission Impossible.