Kör!

Just nu saknar jag otroligt mycket att sjunga i kör. Jag har egentligen alltid sjungit i div körer sen jag var runt 6 år eller så. Men när Alma föddes och Jimmy började med politiken försvann liksom tiden och jag hann inte med kören. Sorgligt men sant. Men å vad jag saknar den!!

Hittade följande text, saxad ur Corren (Östgötacorrespondenten) för en herrans massa år sen, den ger en inblick i vad det finns för olika körer och sångare. Är man helt novis får man sig en bra bild, är man insatt får man sigg ett igenkännande skratt. Beskrivningarna kanske inte passar in på alla, men jag kan iaf peka ut ett par-tre stycken klockrena exempel på varje kategori. SJälv är jag.... Alt...

Sopranen
Kvinnlig, med ljus röst och långa ögonfransar. Har körens lättaste uppgift, men anser sig ändå som lite förmer än de andra eftersom hon står i centrum. Har aldrig behövt lära sig läsa noter, eftersom hon alltid får sjunga melodin. I allmänhet ett kvittrande men lätt högdraget sinnelag, som dock förvandlas till tårögt och fullständigt förvirrat de få gånger hon tvingas ge sig på nåt så förnedrande som att sjunga en stämma.

Alten
Kan uppfattas som sensuell, men är egentligen oerhört tråkig. Har ett ytterst begränsat tonomfång och protesterar högljutt om hon skulle tvingas att sjunga något som är högre än ettstrukna e. Loj och sömngångaraktig på ett sätt som bara den som alltid får sjunga den mest entoniga och omelodiösa stämman kan bli.

Tenoren
Oftast liten och lätt överviktig. Intensiv, fjollig och bäst i kören på att läsa noter, vilket han utnyttjar genom att ständigt komma med besserwissriga påpekanden av typen ”ursäkta, men här står det faktiskt andantine och inte andante”. Gladare ju ljusare han får sjunga, och går nästan upp i limningen av lycka om han får ta till falsetten.

Basen
Oftast lång med oproportionerligt stort adamsäpple som hakan vilar på under de allra djupaste tonerna. Sävlig naturbegåvning som sjunger helt och hållet på gehör och sällan bryr sig om petitesser som skillnaden mellan forte och piano eller att det låter snyggast om man sjunger i samma tempo som dom andra. Tycker att tenorerna är bögiga och trivs bäst när han får mullra ifred med sina baskompisar


Luciakören
Består av en Lucia och nio losers. Tärnorna försöker dölja sitt hat mot sin överkvinna i luciaomröstningen genom att bjuda på ett så sammanbitet leende att bara konsonanterna hörs. Nu gör det inte så mycket för det är mer stämningen än den musikaliska kvaliteten man strävar emot. Repertoaren är högst begränsad och stämsången sträcker sig möjligen till ett eller annat kanon.

Den åldrade manskören
Inte så vanlig vid jul men brukar dammas av lagom till valborgsmässoafton. Har sjungit tillsammans sen 1946, vilket syns på de gulnande studentmössorna. De likfärgade blazrarna byts dock ut sådär vart tjugonde år och är gärna gula eller möjligen mörkgröna. Sjunger inget som kräver ansträngning, då risken för olika sorters infarkter är överhängande.

Studentkören
Försöker ofta vara rolig och lyckas ibland. Försöker ibland vara allvarlig men lyckas sällan. Repertoaren består delvis av klassiska jul- eller vårsånger, men signumet är de tokroliga arrangemangen på Magnus Ugglalåtar och 80-talshits. Samt ”sjungom studentens” förstås.

Kyrkokören1 (den klassiska)
Medelålder 64 år. Sjunger rent och snyggt men ser ut som att de håller på att dö av tristess. Klädseln är likfärgade kyrkoklänningar, gärna i lila. Repertoaren är diverse religiösas segheter från medeltiden, företrädesvis på latin, men kören kan bjuda på en uppsluppen ”det är en ros utsprungen” vid jul.

Kyrkokören 2 (den moderna)
Medelålder 37 år. Käck, glad och utan enhetlig klädsel. Lever under devisen ”alla kan sjunga” och låter därefter. Repertoaren består företrädesvis av afrikansk låtsasgospel med varannan vers på svenska och varannan på originalspråket. Vid jul blir kören lite allvarligare och kan stämma upp i en ”Bereden väg för Herran” i Karl Sporrs dalaversion med tveksamt resultat.