Ungar!

Givetvis känner ju barnen på sig att mamma inte är på topp och jaf hade världens elände innan E somnade. Han bara sprang upp och skrattade och envisades med att släpa ut gunghästen från sitt rum. Efter typ 1 timmas bärandes tillbaka till sängen, vaggnades i famnen och väldigt bestämd tillsägelse somnade han.

I dag i tidningen var det en bild på den överläkaren som snittade ut Alma. Visade henne att det var den farbrorn som lyfte ut henne ur min mage och att han var den första som höll i henne. Så frågade Alma om dom la henne på min mage sen för det har hon sett på "Sjukhuset" att dom gjorde. Sa att dom nog inte gjorde det eftersom jag sov. "Men dom gjorde nog det ändå mamma" sa hon då". Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde svara ja på det och jag önskar så att dom hade gjort det, att hon fått ligga på mitt bröst fastän att jag sov. Det är verkligen min stora sorg (nu gråter jag också) att jag inte fått upp barnen på bröstet, att jag aldrig fått känna känslan av att dom kommer ut och sen landar på mig. Jag vet att jag aldrig kommer få uppleva det och det är emellanåt rätt så jobbigt. Oftast kan jag fokusera på mina fina barn som jag ändå fått, men ibland så känns det jobbigt. Jag fick förklara för Alma att hon fick ligga på pappas bröst istället eftersom han var vaken.

Vid nattningen ikväll började Jakob prata om ägg och spermier, att Jakob-spermien simmade så snabbt från pappas snopp och till ägget i min mage. Han har bra koll på det där, är för att han sett "En cellsam historia" typ 100 gånger. Sen pratade han lite om hur doktorn fick skära upp min mage eftersom Jakob-bebisen inte ville komma ut. Då sa Alma: "Men jag ville komma ut så när doktorn öppnade din mage sa jag Hej Hej och hoppade ut". Tänk om det ändå var så smidigt;-)