Nu är jag trött och uppgiven igen

Emellanåt blir jag så trött. Jag vet att det är när Jimmy har mycket att göra och är borta mycket kvällar. Jag är trött på att ensam ha ansvar för middag, se till att barnen håller sams, se till att alla kommer i säng i rimlig tid osv. Det som just nu sliter mest är två saker. E är vildare än vildast och är på allting hela tiden. Anrtingen sitter han på bordet och svingar lampan eller så står han i lådorna och vräker ut grejer eller så tar han första bästa tillhygge och slår Alma eller så hänger han i Jakobs hår, stänger av tv:n när det är bolibompa osv osv. Det andra är läggningarna. Alla tre barnen har ett stort behov av sin egna tid med MAMMA. Att som alldeles ensam tillgodose alla behöv tar jättelång tid, runt 2 timmar från det att man börjar läsa för E innan man får Alma att sova. Jag älskar verkligen mina barn, det är inte det, men dom kräver oerhört mycket av min lilla energi och ofta är jag den enda som finns till hands för att ge dom det dom behöver.

Jag lever inte ensamstående. Jimmy är bara borta mellan 2-4 kvällar/vecka. Men det är rätt så många kvällar ändå upplever jag. Jag är typ aldrig borta på kvällar. Var iväg förra veckan på konsert, hade Jakob med mig. Sen var jag i Kiruna på kurs i december. Det är 3 månader sen. Jag blir lite less på att oftast känna mig ensam med en massa ansvar hela tiden. Jag vill också kunna åka iväg en kväll och göra något trevligt, något som intresserar mig. Gå en kurs kanske? Men det håller inte efterosm Jimmys kvällsgrejer varierar dagar och på nåt sätt så är alla jätteviktiga. Ska jag göra något också så kommer det få lösas med barnvakt och med tre rätt så vilda barn är det inte jätteenkelt att få barnvakt.

I helgen är det dags för umgänge för E. Jimmy är borta hela lördagen och halva söndagen. Vilket innebär att jag ska lösa umgänge och alla tre barnen själv. När jag kanske råkar yppa att jag är lite orolig för det så vill Jimmy lösa det med barnvakt. Men då blir det ytterligare ett moment att hålla reda på, ytterligare en person jag ska förhålla mig till osv. Jag vet inte rikigt vilket som är värst i det läget. Dessutom fyller E år i veckan så jag har försökt planera in ett kalas på söndag eftermiddag men det får vi se hur det går. Jag måste ju hinna baka också under veckan i så fall. Å eftesom barnen inte somnar förrän runt 20.30 så känner man ju sig sisådär halvsugen på att ställa sig och baka...

Det känns som att jag numera bara är två saker. Jag är arbetstagare mellan 7-15.30, resten av min tid är jag mamma. Jag är i stort sett aldrig Martina. Jag vet inte ens vem jag är egentligen. Förut var jag Martina som sjöng i kör. Jag har inte sjungit i kör sen 2005. Jag spelade piano. Det hinner jag aldrig numera för jag är alltid hemma med barnen. Att spela piano för min egen skull med dom hemma är omöjligt, dom ska vara med eller så tycker dom att jag spelar fult. Å när dom sover så kan jag inte heller spela för då väcker jag dom. Jag var ute och fikade med kompisar. Alla kompisar har också barn och spontana fkan inträffar ytters sällan. I lördags åkte jag och fikade på café med Sara men jag hade ju Alma med mig. Så det blev bara en liten stund och det blev ju rätt mycket fokus på Alma trots allt, hon behövde kissa, hon spillde osv. Inget direkt avslappnat vuxen-fika. Jag saknar dom här bitarna så jag blir galen. Jag vill ha nåt som är MITT!

Alla barnen och synnerhet dom två stora är jättemammiga. Dom väljer aldrig Jimmy före mig. Beror det på att han sällan är hemma? Att han har en massa andra saker som drar i honom? Jag är inte ett dugg avundsjuk på det i så fall, jag är glad att mina barn vill vara med mig, men jag vill att dom ska vilja vara lika mycket med pappa. Att Jimmy inte är hemma på kvällen är normalt men när jag är borta är det konstigt.

Vi har egentligen inga problem med jämnställdhet i vårt förhållande, vi delar på det mesta av hushållssysslorna. Jimmy städar med än mig men jag tvättar mer. Men när det kommer till barnen så känner jag att det på nåt dolt sätt är jag som i grunden är ansvarig för barnen. Det går inte att komma ifrån det. Jimmy kan gå undan om vi är hemma båda och stänga av att det är jordens kaos i huset och att jag är helt frustrerad. Skulle jag få för mig att gå undan skulle jag först fråga om det var okej och om jag sen hörde att det blev kaotiskt så skulle jag komma och hjälpa till. Men det kanske snarare är ett problem hos mig. Men jag tycker det är rätt märkligt att jag ska behöva be om hjälp med barnen, i den stunden jag ber om hjälp så ligger det ju underförstått att det är jag som har hand om barnen.

De stunder vi är hemma båda brukar vi ändå försöka dela upp barnen så att ett barn får egen vuxentid. När jag är hemma själv försöker jag dela upp mig själv så att alla barn får sin tid. Eftersom Jimmy har alla sina möten så behöver han mycket sällan känna på det där att dela upp sig på alla barnen på en gång Skönt för honom, det är ingen uppgift jag egentligen vill ge till någon annan för som sagt, det sliter! Jag sitter med tårar i ögonen inne hos E när jag hör hur Alma är ledsen för att jag inte kommer ut. Men går jag ut vet jag att det kommer ta minst en timma till innan E somnar. Jag får ont i hjärtat om Jakob hinner somna utan minsta lilla nattning eller sång för att Alma tog så lång tid att natta. Hur jag än gör så kan jag inte tillgodose alla barnen. Jag vill inte behöva bli arg eller att barnen ska bli arga om kvällarna, jag vill kunna natta dom i lugn och ro. Slarvar jag på något barn så är karusellen igång.

Nu har jag srivit ner lite av allt som snurrar i huvudet just nu, är nog bäst jag slutar innan det blir en hel bok... Ska ta lite te och sen läsa vad jag själv har skrivit...