Mina barn

I helgen var vi alltså iväg på tu man hand, älskade maken och jag. Mycket trevligt!!

Väl hemma mötte vi tre skitiga och glada barn som haft det hur bra som helst hos mormor och morfar.
Alma vaknade i går kväll, runt 23-tiden. Hon hade saknat mig kom hon på, och ville sova hos mig. Så det fick hon. Antagligen hade hon saknat mig väldigt mycket, för hon har suttit som ett frimärke på mig hela natten. Är inte ett dugg utvilad...
Ikväll när jag började natta barnen så sa Alma efter en stund: Vet du mamma, jag hade det så roligt hos mormor, jag vill flytta till henne. Då sa jag att jag ju skulle sakna henne alldeles förskräckligt. Då sa hon att hon kunde hälsa på mig ibland. Där nånstans i samtalet börjar jag höra konstiga ljud från den andra sängen, en bit bort i rummet. Frågar Jakob om han är lessen. Får inget svar.
Hör dock hur andningen blir snabbare och hur han kämpar med att inte gråta. Frågar om han vill sitta i mitt knä. Får ett kort nej till svar. Frågar varför han är lessen. Då snyftar han fram "för det Alma sa". Reder lite i det och det visar sig att han också skulle sakna sin Alma jättemycket och att hon inte alls får flytta till mormor.
Känner att nattningen tar en lite besvärlig vändning. Så jag tog med mig båda skruttarna in i vårt sovrum och kramade om dom och sjönglite sånger. Så sa Alma: Men jag menade inte att vi skulle flytta, det var några andra som skulle flytta. Varpå Jakob svarar: Nu känns det lite bättre. Sen somnade båda två...