Idag åskade det. Jimmy skulle iväg. Försökte få hit min syster. Hon jobbade. Försökte få tag i mamma. Hon jobbade. Grejen är att om jag är själv med barnen och det åskar rejält så är jag rädd att jag kommer ge dom min åskrädsla, jag kommer inte klara att hålla mig lugn. Min brorsa kom hit en sväng. Som tur är så kom mullrandet inte särskilt nära och vi såg inte en enda blixt. Tur!
För två år sedan var det ett helt otroligt åskväder över oss. Det var samtidigt som det kom 100 ml regn på ca 10 minuter och stora riksvägen nedanför oss försvann och blev avstängd i flera veckor. Då var jag nesam hemma med Alma. Som tur var så var hon ju bara två år då. Vi satt på golvet, mitt inne i ett stor rum, så långt från alla kontakter och fönster man kunde komma och läste sagor. Jag räknade på blixtar och ville bara blunda, men sagor läste jag, lungt och fint. Fy fasen alltså, när Jimmy kom hem var jag helt slut, fast även stolt att jag hållt ihop mig så bra som jag ändå gjorde.
Egentligen så blir jag irriterad på mig själv som är så jäkla rädd. Jag är en rationell person allt som oftast, löser problem osv. Men just detta med åskan är som kört. Jag skulle säkert kunna gå i nån terapi, men orkar inte ta tag i det.... Jag hoppas varje vår att det ska bli en sommar med ytterst lite åska:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar