Jag vet att min underrubrik på bloggen säger att jag inte är någon supermamma. För det är jag inte. Men jag är mamma. I alla väder. I allt jag gör så finns det alltid en tanke på barnen, dom finns liksom alltid med mig.
På FL så förekommer det alltid (i stort sett iaf) aktiva trådar om huruvida man fött barn om man är förlöst med kejsarsnitt. Vilken prestation som är störst osv osv. I början, när jag själv var ganska så nybliven mamma, förlöst med akutsnitt, kunde sådana trådar göra mig mycket upprörd. Att bli mamma är stort. I början är allt nytt och konstigt. Att någon då talar om för en att man är en "sämre" mamma, att man gjort en sämre förlossning än någon annan upprör.
Nu har jag haft lite tid på mig att bearbeta mina snitt. Det är ändå över sex år sen jag snittades första gången. Jag inser att det inte är något att fundera över, det där om hur barnen kom till världen. Att vara mamma handlar ju om så otroligt mycket mer. Bara för att man är en kvinna som föder barn utan smärtlindring och tycker att det är ett bra sätt så behöver man ju inte bli en "supermamma". Men om det vet man inte särskilt mycket när bebisen är liten, ens förmåga att uppfostra, lära, lösa konflikter, hantera trots osv sätts inte på prov förrän efter nåt år eller så. Så när tiden mest handlar om att anpassa sig till bebisens mat och sov-klocka, amma framför teves nattprogram, gå barnvagnspromenader, gå på mammafika, babyrytmik, öppet hus mm så är det där med hur bebisen kom ut ur magen tydligen ett mått på hur bra mamma man är.
Efter sex år som mamma kan jag lova att jag insett att det innebär ganska så mycket mer för att försöka vara en bra mamma. Vi har papper på att vi är bra föräldrar, så bra att vi efter massa timmars intervjuer och hembesök fått uppdraget att ta hand om en annan liten människa som inte har föräldrar som klarar av det just nu. Men jag tycker ändå det är ganska så besvärligt ibland. Å krävande. Å alldeles underbart! Inte en mamma jag träffat i sonens förskolegrupp tror jag skulle komma på tanken att tycka att jag på nåt sätt är mindre värd för att jag fick Jakob med snitt. Det där är liksom historia nu, det betyder ingenting.
Hade jag inte blivit snittad den där långfredagen 2003 så hade Jakob inte levt idag. Troligen hade inte jag heller klarat mig. Nu gick allt vägen och jag fick akutsnittas yyterligare en gång när Alma skulle ut. Det var mer akut än när Jakob skulle ut, riktigt otäckt faktiskt. Men det gick bra då också och nu har jag mina underbara skruttungar här, även om dom emellanåt är mer skruttiga än underbara;-)
Huvudsaken är väl att barnet och mamman överlever, eller? Här i Brasilien föds ca. 80% av alla barn med kejsarsnitt. Men nu har regeringen kampanjer för vanlig förlossning.
SvaraRadera