Hur en tvååring tänker:

Mmmm, gott med välling. *gäääsp*

Tutte! Usse!

Mamma sjunger fint när jag ligger här i sängen. Bara jag inte somnar. Bäst att sätta mig upp.
Nähä, mamma la mir ner igen. Jag sätter mig upp igen då.
Men varför envisas hon med att lägga mig ner?? Vad arg hon låter! Jag sätter mig upp igen.

Nu ligger mamma hos mig också. Hon killar jätteskönt på ryggen. Tänk om jag somnar! Jag sparkar med fötterna så jag håller mig vaken!
Varför säger mamma nej hela tiden?
Om jag ålar sakta sakta mot fotändan kan jag nog smita ut för mamma verkar nästan ha somnat nu.
Nähä, hon märkte det. Å så skönt det är när hon killar på min arm. Men jag får inte somna, jag snurar runt så mycket det går utan att mamma släpper armen.

Men vad arg hon är! Nu vill hon inte vara med mig mer. Godnatt säger hon, nu blir jag ju själv...

Fast om jag smyger upp så förstår hon nog att jag vill vara vaken, jag får säkert leka med mina traktorer.
Hon fattade inte första gången. Jag försöker igen.
Nähä.
Igen.
Icke.
Igen.
Men när ska hon förstå??
Hoppsan, där står vällingflaskan kvar, bäst jag ger den till mamma.
Hon sa inte ens tack, bara bar in mig i sängen igen. Men när ska jag få leka då?
JAg testar att gråta lite, då får jag nog komma upp.
Nähä, inte det heller. Men om jag leker alldeles tyst på mitt rum då?
AJ! Jag slog i huvudet, inte konstigt då man tvingas leka i ett mörkt rum!
Gäääsp, vad...trött...jag...är,....får....inte...*gäsp*...somn....