För sju år sen skulle vi snart fira vår ettårsdag som gifta. Vi har börjat bo in oss i vårt hus och jag var tämligen nygravid och väldigt illamående. Vi hade köpt vår första dator som kopplades upp med ett segt modem. Man fick bara sufra typ 30 min i taget eftersom man samtidigt blockerade husets fasta telefon. Det känns minst sagt som en evighet sen.
Embryot som låg i min mage då skulle som vanligt skjutsas till skolan idag. Envist hävdade han att han minsann kan gå själv in från parkeringen till morgonfritids, en promenad på kanske 200 meter eller så. Det är klart jag fattar att han kan gå den biten själv. Men ändå... Jag ringde in till personalen och sa att han skulle gå själv. Sen traskade han glatt iväg, som vilket skolbarn som helst. Innan han svängde runt gymnastiksalen vände han sig om och vinkade, stolt som en tupp. Själv blinkade jag en tår ur ögonvrån innan jag körde vidare med småttingarna till förskolan. Det känns som igår vi kom hem från BB med vår lilla bebis...
Hur stora de än blir kommer de alltid vara bebisar i våra ögon.
SvaraRaderaKram!