Ikväll läste jag sista kapitlen i Lotta på Bråkmakargatan för Alma. Det handlar om när Lotta flyttat hemifrån och går och lägger sig i sitt "egna hushålle" och tycker mörkret är sorgsligt. Hon sjunger och gråter och längtar hem. Då kommer pappa och lyfter hem sin Lotta. Jag tycker det är så sorgligt jag också så jag får kämpa med tårarna för att lyckas läsa klart boken. Alma är dock helt oberörd.
Lite senare läser Jimmy samma kapitel för Jakob. Helt plötsligt börjar Jakob storgråta, verkligen toklessen och riktigt skakar, så sorgligt tyckte han det var. Jag ingrep och så fick ha sitta/hänga på mig och lyssna på slutet. Han satt en bra stund efteråt innan han kunde gå och lägga sig... Han är så otroligt känslosam den lilla gossen, har alltid varit och det sitter i fortfarande. Det hugger i mammahjärtat när han blir sådär lessen men samtidigt så är jag otroligt glad att vi lyckats fostra en kille som har nära till sinakänslor och som inte är rädd för att visa dom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar