Igår var jag och sjöng in våren i Marbäck. Sjöng tillsammans med några äldre damer, jag hade akut kallats in eftersom jag ändå kunde sångerna och för att dom hade brist på altar. Jag fick en blomma för besväret. Vi skulle vara vårklädda. Vårklädda innebar för alla svarta byxor och svart överdel förstod jag när vi samlades. Vårklädd för mig innebar ljusa blåjeans och rosa top. Jag smälte väl kanske inte direkt in... Tror inte jag smälte in röstmässigt heller, jag har en ganska så stark röst, tanternas röster hördes knappt alls. Men jag och en man i basen hördes väl iaf;)
Jag har firat Valborg i Marbäck i massa år, eller snarare har vi, familjen Henriksson, firat våra Valborg där så länge vi funnits som familj. Igår blev det tydligt för mig att jag var där alldeles själv. Folk vet inte hur dom ska förhålla sig till mig. Jag tillhör liksom inget sammanhang. Det hade säkert räckt om pappa eller mamma varit där, då hade jag haft någon som jag tillhörde. Nu fick jag liksom snylta på andra familjer vid fikat och det känns som att folk blir lite besvärade av att jag är själv. Många "stackars-dig"-blickar får man och många är det som undviker att titta på mig, rädda för vad dom ska säga. Rädda för att fråga hur jag har det för dom vill inte veta svaret. Jag vet inte om svaret "allt är skit" eller svaret "jag mår faktiskt ganska så bra" är värst för dom. Säger jag att jag mår skit känner dom sig tvingade att muntra upp och trösta. Säger jag att jag mår bra är jag ett hot mot kärnfamiljen, hur kan man må bra när man tagit sönder den heliga kärnfamiljen och skiljt sig från den i mångas ögon perfekte mannen??
Damerna i kören verkade trots allt glada över att ha mig där. Dom kramade om mig, tackade för hjälpen och undrade om jag vill komma fler gånger. Det vill jag inte. Eller ja, enstaka inhopp kan jag väl göra, men jag tänker inte avsätta mina onsdagar för att gå på nåt slags socialt projekt och låtsas att det är en körövning.
När jag kom hem och fått barnen i säng drack jag en halv flaska vin, pratade i telefon med en vän ett par timmar och somnade gott:)
Tråkigt att det ska vara så men som du skriver så är säkert folk rädda för svaret hur gärna de än vill prata. Man vill ju inte gärna skapa en pinsam tystnad och sen inte veta vad man ska säga. Själv tycker jag det är bättre att säga något än att ge blickar. Det är pinsamt.
SvaraRaderaTycker det är skönt att du har det bra ändå! När du skriver känns det som du är gladare än vad du har varit! Och något Ufo är du knappast! :-)
Kram!