Idag infann det sig en liten fredagskänsla i mig. En känsla av att det var skönt att arbetsveckan var slut, att det skulle bli kul att åka hem. En känsla jag nästan helt glömt bort. Jag har hatat fredagarna senaste månaderna. Jobbet har varit min räddning.
Det är konstigt. Jag trodde jag skulle känna mig ensam, tom, öde osv. Men den här veckan har jag bara mått bra. Jag är väldigt trött, sover mycket, antar att det är allt jag inte sovit sista 4-5 månaderna som kommer över mig nu när jag slappnar av. Släcker ner i lägenheten om kvällarna, sätter på skön musik, tänder massa värmeljus och bara mår bra...
Barnen sover sin andra natt här nu. Dom tycker det är mysigt att vara här. Alma stortrivs verkligen. E älskar att titta i fönstrena på alla bilar och allt som händer utanför. Dom somnar lätt och snabbt, precis som dom gjorde /gör i huset.
Jag är orolig för nästa vecka. Jag ska lämna barnen på lördag och sen kommer dom inte hit förrän söndagen därpå. Det är lång tid. Det är nog först då saknaden och ensamheten kommer komma över mig kan jag tro... Jag kommer sysselsätta mig med saker, men kommer ändå sakna dom som fan. Två nätter är liksom lagom, sen fattas dom mig. Folk säger att man lär sig, jag tror på dom, men just nu känns det svårt att tro det.
En dryg vecka är lång tid utan barnen. Misstänker att det är på grund av påsk det blir så? Kanske inte kommer att vara så varje vecka? I så fall får du söka ro i det faktumet att det bara är just nu.
SvaraRaderamånga kramar
Skönt att du och barnen funnit er tillrätta! Jag tror det är jobbigast i början och att det är en övergående period. Många kompisar jag har med veckovis boende har sagt att det är tufft i början men sen uppskattar man sin barnfria vecka och kan unna sig sånt som man aldrig gjort innan utan att ha dåligt samvete eller att behöva ha någon tid att passa hem på. Allt är ju en omställning och jag tror på dig! Du har visat sån otrolig styrka nu och jag tror inte den sviker dig framöver heller.
SvaraRaderaKramar!!
och glad påsk :-)