is no more...
Nu har vi kommit så långt i vår process att vi skriver öppet om det. Vi ska skiljas. Helt otroligt! Hur gick det till? Vad gick fel? Vi har många frågor och många olika svar. Men just nu känns det inte som det är det viktiga. Det viktiga nu är att landa i det ofrånkomliga beslutet och se framåt.
Vi berättade för våra barn igår. Jakob blev jättelessen. Alma fattar nog inte riktigt men hon blev lite lessen när hon såg hur Jakob reagerade. Det är helt klart det tuffaste och svåraste av allt vi gjort i det här. Kraschar deras framtid. Fast ändå inte.
Många frågar hur jag mår. Det är jag oändligt tacksam för, i alla fall när frågan kommer från dom som orkar höra svaret. Emellanåt kommer frågan mer som en artighetsfras. Då får man välja på att ljuga eller chocka frågeställaren...
Ibland mår jag faktiskt ganska bra trots allt. Det finns ljusa stunder i vardagen. Ibland mår jag bara svart. Jag är så ovan vid att känna såhär mycket, jag har mer eller mindre stängt av mina känslor senaste året. Så det är mycket som är ovant nu.
Nu letar jag nånstans att bo. Inte det lättaste. Ska försöka sätta mig med listan över bostadsbolag idag och ringa runt lite. Läskigt!
Barnen är anpassningsbara.
SvaraRaderaDet kommer säkert vara en jobbig tid framöver som kommer märkas på de små, men det lägger sig.
Fortsätt vara en bra mamma åt dina barn och sann mot dig själv så du kan vara Martina fullt ut, då kommer allt lösa sig till det bästa.
Många kramar
heja dig! kram!
SvaraRaderaDet lilla jag lärt känna med dig är att du verkar vara en väldigt stark människa med båda fötterna på jorden! Kommer själv från en släkt där skilsmässor är närmast en regel, folk klarar det, går vidare och hittar sätt att ordna upp sina liv. Det tror jag ni också klarar!
SvaraRadera